kär, finns inget bättre än att vara kär. Man känner det där pirret, och blir helt glad..man svävar verkligen på det dära rosa molnen. Men när kärleken tar slut, finns inget jobbigare och det gör så ont! Men när det går så långt att man har inget annat val, än att göra slut fast hjärtat säger NEJ. Vad ska man göra, ska man låta  "huvudet" eller "hjärtat" betämma?! För ska man stå på sig, och känna hur hjärtats krossas...? och hålla tillbaka de dära tårarna och ändå Le?, det går nog för stunden men inte i längden.

Hur ska man då komma över? Ut och festa?, eller låta det ha sin tid och sedan kommer man förhoppningsvis över personen inom sin tid. Tänk vad bra om det fanns bara en knapp att trycka på. Vad enkelt det hade varit då..

Men vem har sagt att det ska vara enkelt?!

Nu är vi inne på mitten av November, fy vad tiden går... Man hinner kanppt med och man blir bara Paff när man inser att snart är det ett nytt år Igen. Vart tar tiden vägen?,det var ingen längesedan det var midsommar och skolen sken. Nog att det inte alls vart någon sommar i år,tycker jag. Men sommar är ändå sommar. Nu är det höst, och julskyltingen i alla affärer har börjat och snart kommer självaste julskyltnigen med. Man hinner väl knappt blinka utan att nu är det jul och snart nyår.

  Jag har redan köpt lite julklappar så jag känner mig duktig. Men har även några kvar... Snart kommer säkert snön med, men jag hoppas att det blir som förra vintern. Att det inte alls blir mycket snö, för det finns inget värre. Snö till Julhelgen och till Nyårshelgen. Men efter det kan den likabra försvinna igen. De som bor uppåt i landet har redan snö, glad att jag inte alls bor där. Här nere i skåne gnäller vi om de är bara är -5, då tycker vi det är skitkallt. Eller om det blir +-0, då är det så kallt. Men ändå inte, vi är mesiga när det gäller kyla.

  Det är väl bara att stätta igång och julstäda,när man jobbar så inser man inte hur tiden försvinner.

vännerna ska man vara rädda om, så är det bara. Under sin tid har man fått lära sig, en massa.. Att tjejer är en höjdare på att snacka skit, är väl inget nytt. har misst en underbar vän, pga av allt skitsnack. Men om man vänder på det, är de kanske inte en sådan bra vän, för hon lyssnade på  och trodde mer på skitsnacket. Men jag saknar henne....

Människor förändras så är det,vissa till det bättre och vissa till de sämre. Jag vill tro hela tiden att det finns något gott i oss alla, men blir besviken när det inte är så. Jag jobbar inom äldrevården och det innebär att det är en massa kvinnor som jobbar där, slutsats ,mycket skitsnack!

Kan spy på det, men ändå är man med och pratar om det och blir en del av det. Tycker det som varit, låt det vara.

Men ändå ska käften gå... Hur kan det vara så att killar inte alls snackar skit, och tjejer bara ÖSER  på med en massa skitsnack och elakheter? Är de för dem är avundsjuka/svartsjuka?! Tror det ligger något i det.

Försöker vaje gång tänker jag på vad jag säger, men nej... ibland kommer det något dumt ändå. Kanske ska vara ett nyårslöfte,att sluta hålla på så?, för det är ju bara med vissa personer som man snackar som in i bomben.

när vänner förändras till något som man inte tycker om, då tar man avstånd... iallafall jag. Istället för att fråga vad det är som händer?, men man vill ju inte såra personen.Istället för att säga," jag tycker du gör fel." Mina vänner sinar iväg, har så svårt att lita. Har hellre få bra vänner än många osäkra som jag hade innan. Nu är det ännu en som sinar sin väg,för jag föstår mig inte alls på henne längre. Och jag tar avstånd...eller vet inte om jag tar avstånd?!Kan ju vara lika mycket hon som inte förstår sig på mig utan att säga något?, för vi pratar inte längre..Innan hade vi så mycket gemensamt, men det finnt inte längre. Där saknar jag den gamla goda tiden, men det finns inte heller mer. Att låta en pojkvän, eller en kille över huvudtaget kommer mellan mig och mina kompisar kommer aldrig på frågan. Det har hänt, där fick man betala för. Men nu vet jag i stort sätt vart jag har alla... vilka som står mig närmast.

jag jobbar inom äldrevården och man kan säga att vi jobbar i olika "helggäng", så har det alltid varit och det verkar alltid förbli så... De säger att det inte har ändrat schemat på ett X antal år, det är kanske dags för det nu?!

Iallafall är det sånt snack att vi skulle hitta på något & nu så tog vi tag i det och gick ut och åt. Det var trevligt och god mat, och en grym härlig stämmning,:) det gick över mina förväntningar. Kanske blev lite mycket shotar för en del, men inget obehag men en massa skratt. Att se sina arbetskamrater, i annat än jobbkläder och tillfixade. Man fick en annan syn på det, och prata om annat än jobbet och bara kunna slappna av. Utan att chefen ska komma bakom dörren och skrämma en. Man borde hitta på mer saker med jobbet, för det lättnar stämmnigen. Snart blir det hockey med, fast inte fråns i December. Men att se Rögle och Malmö, hey det ska bli riktigt kul! Sen blir det ju bowling med..Så jag tror allt att vi kommer få en liten bättre stämming. Det där med att ha bra stämming på jobbet, det kan vara riktit svårt. Men jag tycker det bara går framåt nu......

ok, det finns något som jag vill... men hur ska jag kunna göra det? Det är en sak som jag vill, det kanske inte alls fungerar. men fått en bild, en sådan bra bild och då vill jag bara... Men hur? så långt?,så svårt....

drömmer, och hoppas ett tag till. Det kanske fungerar?! Det är konstigt att det blev så, men ändå tycker jag det var trevligt till slut.., men hoppas att det inte förblir som det är nu. Utan att det blir som jag vill?! :)

har du någonsin funderat riktigt på vem/vad som får dig glad? Och hur mycket man inte uppskattar det egentligen? Uppskatting är viktigt.. Mina vänner får mig att må toppen, det får alltid mig på andra tankar, har goda råd och alltid något knas för sig. Min familj, det är där och stöttar mig i alla väder. Sen min Hund, han har jag inte i lägenheten.. men jag hoppas att jag kommer kunna ta hit honom en vacker dag!

    Han blev en an mina ljuspunkter när jag hade det svårt, han blir alltid lika glad att få träffa mig varje gång jag är hos Mamma & Pappa!Då ska vi ligga i soffan och mysa, eller ut i skogen och leka kurragömma.  Men hur ofta säger man till dem att de får en att bli glad?, att man uppskattar verkligen att de alltid är där för en?! man säger nog mer till sina vänner att man älskar dem, och tackar varje när de har söttat upp en. Famlijen tar man lite förgivet, för att de alltid ska finnas där ...

Att gå till mitt jobb, att se de gamla lyser upp och säger "hej är du nu här igen" jobbar du alltid eller? haha.. Att se dem nöjda, glada.. och de är så tacksamma.  De får mig att le, och vara glad. Kanske inte alltid, men för det mesta...

  Mina vänner,min famlij,min hund & jobbet (ibland) det får mig glad..och inser inte det så ofta som jag borde.

Sen finns det ju tusen andra saker med, men ändå inte på samma sätt.